Alba har varit frisk i nästan 4 veckor tills i onsdags då det smällde till ordentligt igen. Jag kan inte minnas att hon varit frisk så många veckor i sträck sen hon började på dagis. Det har varit otroligt skönt för oss.
I onsdags började hon hosta samtidigt som hon hade en förkylning som började bryta ut. Vi satte igång med full behandling av allt vi har hemma för att lindra symtomen för henne så att hon inte får så jobbigt med sin astma. Detta lyckas vi ganska bra med. Och så på torsdags eftermiddagen sätter den här JÄKLA krupp hostan igång. Som från ingenstans bara kommer den utan förvarning och hon hostar så hon kiknar och håller på att kräkas. Natten till fredagen var väldigt jobbig för henne. Den starka hostmedicinen med morfin gjorde ändå att hon kunde sova fastän hon hostade hela tiden. På fredags morgonen ringde jag och pratade med barnspecialistmottagningen och berättade hur vi hade det. 50 minuter senare satt vi i deras väntrum. De är så bra där! De tog halsprov och lyssnade efter om hon kunde ha lunginflammation och det hade hon inte. Det lät av hennes astma tyckte läkaren men krupp hostan var väldigt tydlig så vi fick en stöt-dos kortison för att försöka häva det. Vi skulle öka på doserna på hennes inhalationer också ett par dagar.
Natten till lördagen var blev ännu värre. Hon hostade och hostade hela tiden. Men med hjälp av hostmedicinen med morfin i så lyckades hon ändå sova lite. Jörgen och jag sov knappt nånting, man ligger och lyssnar på hennes hostande och när hon inte hostar så tror jag att hon slutat att andas av morfinet.
Men i går på morgonen så lät det ännu värre så jag ringde barnakuten och de sa att det bara var att komma in. Vi blev skickade till öron-näsa-hals direkt för det är de som sköter krupp-barnen. Öronläkaren tyckte att hon lät hemsk så vi fick sätta igång behandling på en gång. Ny stötdos med kortison, inhalera adrenalin och dricka lite mera hostmedicin. Men inte hjälpte det nåt speciellt på Alba. Det känns så hopplöst ibland när hon pumpas full med mediciner och det inte hjälper. Det är så jobbiga biverkningar för henne. Hon blir helt tossig av adrenalinet och kortisonet. Hon vet inte vart hon ska ta vägen. Det bara spritter i hela kroppen på henne och hon kan inte vara stilla fastän hon helt slut. Man inhalerar sen väntar man på effekt i två timmar sen fick hon inhalera igen och vänta två timmar sen fick hon inhalera en tredje gång och vänta två timmar till. Efter tredje dosen blev hon bättre. Hon hostade fortfarande med inte hela tiden. Läkaren kunde inte förstå att hon fortfarande hostade. Alla brukar i stort sett sluta hosta helt efter två inhalationer. Då var vi tvugna att gå till röntgen och ta bilder på lungorna för att se så att det ändå inte var lunginflamation fastän det inte lät så när man lyssnade på lungorna.
Röntgenmaskinen var inte rolig men det gick över förväntan. Vi fick hålla fast henne lite men hon fick inte panik som tur var.
Öronläkaren tyckte att det såg ut som lunginflammation men hon var inte helt säker. Så vi blev skickade tillbaka till barnakuten för bedömning av barnmedicin om vad de tyckte. Som tur var tyckte de inte att det såg ut som lunginflammation utan man kunde se att lungorna var lite uppretade av allt hostande. CRP var på 11 så det var inget som behövdes bahadlas med antibiotika.
Efter nästan 12 timmar på sjukhuset åkte vi hem med två väldigt trötta barn. De somnade på en gång i bilen så vi svängde förbi McDonalds på vägen hem för varsin STOR välbehövlig choklad milkshake.
Alba mår bättre idag men hon är väldigt trött lillstumpan.
Det är lika bra att vi vänjer oss vid att det kommer att vara så här för oss nu. Det kommer att växa bort med åren men det var inte sista gången vi hänger på öron avdelningen en heldag med krupp Alba.
Och på torsdag flyttar vi!
Tack till alla goa som erbjudit sig att hjälpa oss!
Så skönt att veta att det bara är att lyfta på luren så kommer ni.
