Då var det dags igen!

Theo har mått lite dåligt sen fem dagar tillbaka. Kinkig, lite feber, snorig och hostig. För att spica upp tillvaron och göra det lite spännande så får han ju också krupp och lite astma-hosta. Slemmig hosta så att han kräks slem. Enligt barn-specialist läkaren ska det gå bra att inhalera så här små barn. Samma som Alba får. Theo håller INTE med om det. Det funkar inte att inhalera honom. Han tycker inte om att få en mask över ansiktet.

Sista två nätterna har varit ganska jobbiga. Han vaknar och skriker och gråter. Somnar om och vaknar och skriker och är jätteledsen. Somnar om och sen är det samma visa en liten stund senare. Han har blivit alldeles tokigt mammig också sista tiden. Ingen annan duger och han blir så förtvivlat ledsen om jag inte är är hos honom. Pappa servar med diverse mediciner och välling medans mamma håller i den lilla handen eller klappar honom på huvudet och tröstar.

Jag trodde att det kanske var ett virus men det har gått så många dagar nu så jag ringde till farbror husdoktorn i morse. Vi fick en tid 45 minuter senare så det blev till att rappa på lite här hemma.

Något halsprov var Theo inte särskilt intresserad av att lämna. Det som togs blev negativt. Men han luktar lite i munnen och med feber så många dagar så fick det bli en antibiotika kur ändå.

Ja, sa läkaren ni har varit ganska hårt drabbade med infektioner. Och ja, det har vi kan man ju lugnt säga. Men vi har faktiskt haft ett par bra veckor nu tycker jag. Jag är bara så glad att ingen var sjuk när pappan var PÅ Japan.